Det är fler och fler som väljer att gå över från vanliga cigaretter till elcigaretter. Men vad är elcigaretter egentligen för något? Det låter ju lite märkligt, cigaretter som är elektroniska. I den här artikeln ska vi ta och försöka reda ut lite frågetecken kring vad det är för något.

E-cigaretter har egentligen inte så värst mycket likheter med vanliga cigaretter, åtminstone inte om man ser till vad de består av. En elcigarett är ofta tillverkad i någon form av metall och kan ha lite olika utseenden. Ibland har de rent av formen av en vanlig cigarett, med en liten lampa som lyser då man tar ett bloss. Elcigaretten är elektronisk och använder sig inte av tobak. Istället använder man sig av en särskild vätska som man fyller elcigaretten med. Denna vätska brukar kallas för ejuice.

Ejuicen förångas då man tar ett bloss i elcigaretten. Denna fyller man på i en särskild behållare. Ett litet batteri i elcigaretten förångar ejuicen och därför uppstår det inte någon varm glöd. Det är alltså inte tobak man röker när man använder sig av en ecigg, däremot innehåller ofta ejuicen nikotin. Smaken av rök behöver heller inte påminna om vanlig tobaksrök utan finns i väldigt många olika varianter. Till exempel kan man välja en ejuice med mintsmak, fruktsmak, och så vidare.

När man använder en elcigarett behöver man ofta trycka på en liten knapp för att batteriet ska aktiveras. När man tar ett bloss behöver man alltså se till så att man har tryckt in den lilla knappen för att det ska fungera. Det finns också många olika elcigaretter i olika prisklasser som kan vara mer eller mindre avancerade. Vill man inte skylta med sitt rökande kan man skaffa en mer diskret variant, ett vanligt alternativ är till exempel elcigaretter som ser ut som pennor.

Drömmen om en bondgård långt ute på landet delas av många människor, både i byar och storstäder. Att ha en massa härliga djur att ta hand om, att göra sin egen ost, att befinna sig ute i friska luften, att köra traktor och att äta middag med sina egna grönsaker betraktas av många som en idyllisk fantasi. Verkligheten är dock ganska annorlunda, vilket varje lantbruksarbetare kan intyga.

Visst är det underbart att syssla med lantbruk, det är det ingen fråga om, men det är ett tungt arbete som aldrig tar slut; så fort man har klarat av en syssla är det bara att fortsätta med nästa, och nästa, och nästa… Som svensk bonde får man också räkna med både regn och rusk!

Först och främst gäller det att vara morgonpigg då ett lantbruk är uppe med tuppen. Och det gäller alla dagar i veckan då varken kor eller åkrar vet vad en söndag är. Nej som lantbrukare måste man vara på fötterna innan solen gått upp ordentligt och bland det första man måste göra är att mjölka korna och i allmänhet mata alla djur man har. Finns det nyfödda ungar måste man kolla att allt står rätt till och se till att de diar ordentligt.

Renlighet är mycket viktigt och man måste se till att gödsel och smuts tas bort dagligen. Man måste också rengöra alla matningsområden, skålar och rännor så att djuren får rent vatten och mat.

När man känner att djuren är avklarade för första omgången (den andra kommer på eftermiddagen) så är det dags att ta traktorn och se till åkrarna. Beroende på årstid och vad man odlar är det mycket som skall skötas: jord skall luckras och vattnas, frön skall sås, ogräs skall rensas, hö skall skördas och bindas i halmar och ständigt måste man inspektera växtligheten så att det inte kommit parasiter eller annan ohyra.

Det är som sagt mycket att göra men belöningen är också enorm; många timmar ute i friska luften med fysiska uppgifter, färska produkter att både konsumera och sälja och en allmän känsla av tillfredsställelse.

De flesta känner till att vattnet från våra kranar måste färdas genom ett reningsverk innan det uppnår godkända gränsvärden för drickbarhet. Dessa gränsvärden tillhandahålls av Livsmedelsverket och det finns inte bara krav på vattnets kvalité utan även på underhållningen av själva reningsverket.

Kranvattnet kommer från olika vattentäkter som består av antingen grundvatten eller ytvatten. Råvattenkvalitén avgör sedan vilka steg i reningsprocessen som vattnet måste genomgås. Ytvatten kräver i regel grundligare vattenrening men allt vatten måste renas från bland annat tungmetaller, virus, bakterier och organiskt material. När det gäller råvatten så måste processen även omfatta järn och mangan.

Reningsprocessen för grundvatten utgörs ofta av luftning och filtrering, men beroende på vattnets hårdhet kan också avhärdning förekomma. Vidare förekommer också justering av pH värden och slutligen genomgår vattnet en desinfektion med hjälp av UV strålning. Reningsstegen för grundvatten är ofta färre än för ytvatten av den anledningen att grundvattnet på sin väg genom marken genomgår en naturlig filtrering.

Ytvattnets väg genom reningsverket börjar med en filtrering genom en stor sil där större föremål fastnar, därefter fortsätter vattnet via en pumpstation till själva reningsprocessen. I en så kallad blandningsränna tillsätts aluminiumsulfat som sedan i nästa steg i själva flockningskammaren bildar klumpar av mindre växtdelar och mikroorganismer som inte togs upp i silen. Dessa klumpar kallas flockar. Sedan bär det vidare till sedimenteringsbassängen där dessa flockar sjunker till botten. Därefter fortsätter vattnet till ett sandfilter som består av ett antal tjocka sandbäddar som filtrerar bort resterande partiklar.

Vattnet är nu klart och färglöst men förs till ett kolfilter för att höja kvalitén när det gäller lukt och smak. Därefter rinner vattnet ned i en UV reaktor där det desinficeras med ultraviolett ljus för att sedan slutligen pH justeras med kalkvatten. Vid utloppet tillsätts också monokloramin för att motverka att bakterietillväxt i själva ledningsnätet. Härifrån leds det renade dricksvattnet sedan till en reservoar för att därefter nå ledningsnätet med hushållskranen som destination.